Menar inte att det inte gör ont längre, för tro mig varje dag är en kramp. Men tillslut tvingas man inse att man kanske mår bättre av att förlora honom. Allt han förstörde gång på gång har en chans att byggas upp. Och trots att de var ett plågsamt hejdå, börjar jag inse att det kanske var menat att ta slut. För min chans att klara mig. Min chans att gå vidare från han jag älskade av hela mitt hjärta.

Det finns så mycket jag vill få ut. Hur mitt hjärta är ditt på varje nivå. Hur det slår sådär trasiga slag för dig. Slår bara för att det måste. För det känns inte som att det lever längre. Ingenting lever längre. Jag känner mig vilsen, fel på något sätt. För älskling allting påminner mig. Du är med mig överallt. Snälla kom hem.